Läs Ken Löfgrens betraktelse på plats...

Planen var enkel. Cykla avslutningen av Flanden runt. Sträckan jag sätt många gånger på Eurosport sedan Jacky Durand tog segern efter en tidig utbrytning 1992. David the one and only Duffield kommenterade som bara han kunde med många oändligt långa sidospår ungefär som Göran Zakrisson i sina mest filosofiska stunder. Lider fortfarande med Stephen Rouch när han gång på gång ilsknar till då Duffelds focus är  långt bort i det blå milen kvar till mål. Jag imponeras ändå av dem som kan bära 5h livesändning av inte alltid pangpang cykel. Sen skall jag stå en den brutalaste backen när proffsen passerar. Vädret är kanon men lite kallt, Blek vår sol, inte ett löv på träden, små tegelhus i långa rader och en skum lukt av nått bränt. På väg mot ett lämpligt insteg på banan skymtar stora gäng på räser i enhetliga dräkter. Tror jag kommit rätt hehe. Parkerar på en söndagsstängd Lidl-parkering i en liten by några mil från målet. Starten har gått.

 

Bitvis går det riktigt hyfsat att följa banan genom byar och åkrar tack vare dosan på styret. Det är gott om motionscyklister längs banan så här 5 timmar innan målgång men ingen publik?. Värstingbacken  Muur van Geraardsbergen, nördarna vet, näst sita backen med lilla kappellet på toppen. 110 höjdmeter med en maxlutning på 20%, kullersten. Den där Adamsson säger att det behövs MTB osv. Bla bla bla. De två jag slagit följe med pratar franska men jag fattar att nu är det race och målet är att komma upp utan att sätta ner foten. -Ja men det är ju fusk med 3 skivor fram och gigantiska klingor på kasetten. Min taktik med 42-23 får bli att skynda upp innan syran slår till. Vad skall jag säga när det var 100m till toppen och brant som faan möter jag två amerikanare tror jag som just cyklar i brädd nerför den 2 meter breda vägen också skulle det vara skönt att vila lite...

 

Efter att ha varit och vänt på toppen av Bosberg som liggen ca en mil före mål som ser så lätt ut på TV. Språkade lite med en trevlig lokal belgare. -Det är lite publik med så kort till tid målgång? - Jag hade ju tänkt mig lite mer hallabalo så här på dagen D??? - Ja men banan går inte här längre det är ändrat och var så även ifjol, sa belgaren. -Banan sedan 1913 är numera ett varvlopp runt Oudenaarde 25 km ditåt. -Det har varit ramaskri och stora protester om detta i hela Belgien. -Cykel har alltid varit en sport för almänheten men det går mer och mer kommersialisering, var på väg att bli inträde på stora delar av banan i år men tävlingsledningen ångrade sig i sista stund efter starka påtryckningar men det är väl bara en tidsfråga. Det syntes att han var en beklämd cykelentusiast. Det är klart att vasaloppet skall vara som det är. - Skall du inte med till Oudenaarde nu då eller blir det TV frågade jag. Mannen svarade lite kryptiskt, alla som idag cyklar gamla banan gör det i en tyst manifestation för det lopp som inte längre finns.

 

Snabb omgruppering, forcering av motorvägar staket, diken och vakter och bakvägen in med räsern på axeln på bästa Janne Thelberg maner fram till 100m skylten. 25 min innan damerna går i mål. Speakern pratar på och de mest kända namnen verkar gått iväg. När Emmas namn nämns höjs rösten lite extra för hon är half Flemich översätter Holländarna bredvid. Med 9km till mål går han upp i falsett igen och @”#% ??? Emma Johansson??? en frågande blick på Holländarna, -She's solo man (smile).

Herrtävlingen har kommit halvvägs och körs på storbild. Några diskussioner senare törs jag påstå att Belgare inte är fanatiska nationalister. Stämningen är lugn, intresserad och kunnig. Alla verkar ha gått man ur huse. Ett äldre par i en rondell och kvinnan berättar att Tornado Tom kraschade tidigt men jaja han var ändå inte i form... En som alla unnar att vinna är Cancellara, för sin offensiva och ödmjuka stil. ...-Som stannade kvar med brutet nyckelben hela OS... mmm mycket att tänka på tydligen om man skall gå hem i Belgien. Gilber då måste ju vara gud här tänkte man i sin enfald men ikke. I Flandeln räcker inte ett VM guld i stor stil till för att väga upp divalater och brutna tävlingar om man är från Valonien.

 

Vart skall man stå? - Koppenberg. -Kullarna där borta. Backen vars synintryck framkallar handsvett och myror i benen. 60km före mål “the mother of all climbs” med 22% som mest. Jag stog i foten av backen och ledargruppen samt fronten på huvudklungan har ju en overklig fart uppför men sedan kommer segare ben. Denna länk får beskriva. http://www.youtube.com/watch?v=MOhQKC41Nxg

 

Live cykel i all ära men efter några försök att genskuta cyklisterna fick det vara nog, in på första pub där festen såg ut att ha börjat för länge sedan. Ett enormt jubel bryter ut när Cancellara visade Zagan vart skåpet skulle stå några mil från mål. Ljudet eskalerar med attacken och exploderar i det ögonblick Zagan vinglar till och innan luckan ens är 2m förstår alla att det är klart.

Nästa uppdrag är att hitta en säng att sova i, lite less baksätet. Efter tävlingen fylls uteställen och restaurangtälten till sista stol. Frågar en spanjor i cykelkläder som stapplar mot närmast bardisk om han känner till något. Han är helt färdig och ser nästan ut som han precis har gått i mål, beställer en kaka och en stor stark. -Kanske det finns där jag bor men jag kan inget lova, det försvann två man i förtid i morse och med lite tur så är de fortfarande ledigt. Det var ledigt och jag fick rummet Japan med säng utan ben och rishattar på väggarna.

 

Det visade sig att detta bed and breakfast var fyllt med motionärer som kört motionsvarianten dagen innan. Merparten engelsmän som var här för 10 gången. Servicen var kanon med 3 rätters och frukost. Ägaren stoltserade med de lokala brygderan som serverades i små glas med hög fot. Imorgon måste du hänga med oss. Belgarna träffas här borta på parkeringen och det är bara att kroka på men man får inte lägga sig i och dra. De vill inte ha några turister som strular till det och speciellt inte om man är för liten. Jag var väl inte så pigg på den egentligen då planen var att testa pavéen söder om Roubax men kör till det kan bli action. Innan kvällen var slut hade fru spanjor som egentligen var belgare ringt 5 gånger och kraschat planerna om morgondagens träning fullständigt.

Arenbergskogen är den mest ökända fem stjärniga sektionen med 10 mil till mål. Här börjar Paris roubax på riktigt och många karriärer tagit slut. Sektionen inleds med en nedförsbacke så ingångs hastigheten brukar ligga runt 50 när alla vill ligga först. Så klart man vill ju testa den. Inte för att köra järnet utan för att förstå hur det är. Parkerar 5 km innan och kör på GPS genom sömniga byar tills den legendariska vyn dyker upp. Att man skulle ha skogen för mig själv en 6 dagar innan trodde jag inte men så var det. Och faktiskt såg jag inte en enda räsercyklist på hela dan men det finns väl bättre vägar att träna på.

 

Hur kör man nu på pavé ? Svårt att enkelt beskriva. Jag har ju vanliga ca 22mm tubdäck tror jag och har hört att proffsen kör på 28mm som tillåter lägre tryck för att dämpa stötarna. Vissa säger man skall dra tunga växlar medans Bäckstedt säger så lätta växlar som möjligt. Men en sak är säker man kan inte sitta för tungt på sadeln och inte spänna armarna för mycket. Det påminner mycket om ett klapperstensfält på mtb. Man måste ha full kontroll för att sätta framhjulet på exakt rätt sten hela tiden och det är en meditativ känsla att konstant söka det bästa spåret. Det är inte stenarna som är problemet utan mellanrummen. En annan faktor är att vägen ofta är mycket högre på mitten vilket gör att om man inte vill köra på skrå så får man hålla sig mitten. Fasar för att köra detta i regn då stenarna polerats sedan romarna la dit dem. Ärligt talat så såg jag kullerstensmönster så fort jag blundade i flera dagar.

Banan sicksackar sig fram över gigantiska åkerlandskap. Några kilometer asfalt följt av lika mycket kullersten. Jag hade ganska mycket mot/kantvind precis som det skall vara och efter inte allt för många mil har naturen buntat ihop en glad amatör. Ju tröttare man blir desto svårare är det att träffa stenarna, farten går ner och groparna blir djupare och djupare. Börjar tänka på hamburgare och snart inte bara tänka. Tar bilen till Roubaix och kör sista 4km med ett ärevarv på velodromen som avslutning. Anläggningen verkar vara öppen för almenheten. På innerplan spelas fotboll på ena halvan och friidrottare på den andra. Känns lite konstigt att bara köra ett varv så jag frågar för säkerhets skull en kille vid grinden. -Kan man köra ett varv? -Ja det kan man sa han. -Va bra! känns redan bättre, att han inte hade en aning eller brydde sig det minsta spelar mindre roll.  

 

http://www.youtube.com/watch?v=kQsJK81rZ4E

Valkenburg ger ett litet snobbit intryck, kanske för gränsen mot Holland och 100år i tiden precis brutits. En tur in på turistbyrån, lantgård för 21 euro med frukost får man vara nöjd med. En strid ström av focuserade cyklister passerar genom centrum, alla i samma riktning. U-klassare som  startar cykeldatorer och spretter iväg. Cauberg, backen 2 km före mål för Amstel gold race och där VM avgjordes förra året. Det får bli avslutningen imorgon. Problemet med bansträckningen är att det ser ut som man släppt en överkokt spagetti på kartan. Banan korsar sig själv ideligen och riktningen i varje lopp är mycket oklar. Besöker kontoret för AGR och får tag i en karta som skall motsvara de sista 8 milen och börjar köra. Först mot Mastricht och sedan en båge söderut för att runda och komma in norrifrån till Valkenburg. Banan påminner mycket om flandeln runt, åkrar och små dungar av skog, byar av tegel och plötsligt tvärbranta backar dock inte kullersten. Längs de större vägarna finns breda och fina cykelvägar. Kör om en seg gubbe i backarna som gnager sig ikapp några gånger och i kantvinden är han riktigt stark. Jag förklarar jag försöker följa banan och han lovar att visa vägen trots att det blir längre än han tänkt sig. En punktering och kaffe. Det visar sig att han kört Paris-Roubaix 4 gånger nu vet jag inte i vilket sammanhang och vill inte vara ofin och gräva djupare i det, ångrar mig jag inte la namnet på minnet. Keutenberg dryga milen från mål 22% är som en vägg i början. Jag gick ner på lättaste så fort jag såg backen på 1 killometers håll. Skall man ta sats och spurta in eller skall man hålla igen maxa när det som mest behövs? Det vore lite förnedrande att gå. Gubben garva och la in sina 28x28 eller nått liknande. Räddning blev att maxlutningen inte varade mer än 50m och att styret inte gick av. Det var ett maffigt och nästan overkligt intryck att gå in i första serpentinen.

 

Så kan det vara en vecka på våren. Snika åt mig en dusch på lantgården av mormor i familjen för två euro, köpte en påse jordnötter och körde till Amsterdam där jag har en emigrerad kusin.

 

Åtta hektiska dagar men tycker man sånt är kul är det inga problem. Kan bara rekommendera alla som funderar på en annorlunda cykelresa att åka hit. Vill man uppleva tävlingarna är det ju här i krokarna man skall åka, kanske att vädret är lämpligare någon månad senare om man vill cykla långt på dagarna. Vägarna i Belgien är ganska smala och man får vara vaken för enorma potthål men i lite mindre grupper går det fint.