Jens Näsman följde Emma Johansson

Tidningen Ångermanlands Jens Näsman följde Emma Johansson från servicebil under ett varv i SM-linjeloppet i Åstorp.

Se inslaget här

 

Så här skriver Jens i sin krönika.

"Jag hade fått berättat för mig innan att det är ytterst få journalister som fått möjlighet att följa ett mästerskapslopp på så nära håll.

Det kan väl liknas vid – att som icke väldekorerad amerikansk militär få tillträde till Pentagons war-room – eller att få tillträde till ett flickrum där det diskuteras tilltänkta killrelationer.

När jag väl bytte plats med ordinarie "assistent" inför det sjätte varvet av damernas SM-lopp över 8x12,6 km blev jag varse varför.

Lottningen hade givit Härnösands CK köplats nummer 2, men efter vårt "depåstopp för personalbyte" precis efter varvningen kom vi nog ut som nummer 6.

Jag hade precis börjat lägga ifrån mig min medhavda systemkamera med fisheye-objektivet på, mitt intimaste arbetsredskap kallad Iphone och börjat fippla med bilbältet...

... då sprakade det till i kommunikationsradion som tävlingens "commisioner" basar över:

"Ledningen är nu 34 sekunder".

I ett huj trampade Emmas tränare/make Martin Vestby på gaspedalen i det centrala Åstorp.

I vänsterfil påbörjades en rask omkörning av dels servicebil nummer 1, ett antal bilar innehållande tävlingsledning samt allmän service – och därefter hela klungan.

När en åkare fått 30 sekunders försprång eller mer får nämligen den åkarens servicebil åka upp och lägga sig bakom sin adept.

Då har man även rätt att bedriva en viss kommunikation och det fick HCK:s servicebilar godkännande för.

Jag hivade upp systemkameran och började mata på ett antal rutor med Martin i förgrunden och Emma utanför, men slutade tvärt.

En meter utanför bilens vänstra sida var det nämligen en märkbart plågad världsstjärna som flåsade riktigt tungt.

Efter ett tiotal sekunders positiv matchning typ, "det går bra, Emma", "du är starkare än dom uppför"; backade Martin av med servicebilen och började taktiksnacka med servicekillen Fredrik Lindström i baksätet.

"Hon var tröttare än jag trodde". "Skall vi låta henne backa ned?".

Några minuter senare inför slingans enda långa klättring anhöll de om att få åka upp igen och kommissariebilen lämnade sitt godkännande.

Jag lät systemkameran ligga kvar vid fötterna och greppade min Iphone som jag satt i film-läge och gjorde mig redo.

När Emma väste "fel sida" åt Martin insåg jag att det skulle bli närkontakt av Första Graden!

Jag fick plötsligt samma isande känsla i kroppen som när jag bevakade min skolkompis Anette Norbergs mästerliga curlinglag i deras avgörande överlevnadsmatch i hemma-VM:et i Gävle 2004. Medan jag låg och knäppte iväg de nödvändiga närbilderna från ett – i mitt tycke – ekande kamerahus, kändes det som om jag skulle sabba hela grejen för dem med min täta närvaro.

De förlorade – och fick se slutspelet från läktaren.

Men Anette lugnade mig med att säga att hon inte sett mig.

Det gjorde däremot Emma. Det gick liksom inte att undgå. Och nu blev det inget guld.

Taktiken att trampa vidare i ensamhet höll inte, men jag slapp som tur var skulden för det.

Däremot fick jag ett trängande behov av att prova det här med landsvägscykel någon gång.

Men jag tänker inte avslöja när och var..."