Så gick det till förr

Härnösands CK:s historia  del 14

Kuren och Limpan.

När jag hälsades välkommen i klubben i april 1964 hade klubben ingen klubbuss.

Vi åkte då i en träkur på ett lastbilsflak till våra tävlingar. "Kuren" ,som den kallades, fick vi lasta på flaket med  störar och spett på ett sofistikerat sätt.

Alla cyklister i klubben bemästrade denna teknik. I kuren låg vi på golvet för det mesta. Min generation cyklister med Anders Björklund, Larsa Noren , Anders Selin, Janna Viklund och Tomas Näselius ville gärna att vi skulle skaffa en klubbuss, som andra klubbar hade.

För en ganska billig penning inköptes en grå Ford Transit, som vi kallade Limpan. Till denna konstruerade vår eminente mekaniker Eije Lundqvist ett släp med endast ett  vridbart hjul (Enhjuling).

Det var i nutidens ögon en ganska märklig skapelse. På den tiden fanns ingen begränsning vad gäller antal passagerare. Trots att bussen var byggd för 8 personer kunde vi tränga in ända upp till 11 unga cyklister i den.

Vi juniorer och seniorer, som hade körkort, skötte transporterna till tävlingarna. Vi var då också ledare för de yngre cyklisterna. Ola Thelberg var en av det gänget. Han tillhörde en liga på 4-5 st 13-14 åringar , som var bäst i landet på landsvägscykling.

Limpan kunde plötsligt stanna på våra resor. Detta hände alltid. Vi seniorer som satt längst fram i bussen visste då att det kommit metallspån och annat skräp i förgasaren. Detta brukade jag, med min tekniska begåvning, lösa med att med en cykelpump blåsa ren munstyckena. Sedan gick resan vidare.

Limpan tålde heller inte snöslask. Då kom det fukt i elsystemet och bussen gick då inte alls att få igång.

En majdag efter Scandisloppet blev vi stående i Svista utanför Uppsala. Vår cyklist Anders Selin sprang då till macken i Svista och ringde Bubben Thelberg, som då jobbade på SJ.  ( Mobiltelefoner fanns inte i sinnevärlden då).

Han beställde då en taxi , som var tillräckligt stor för att ta med 5 cyklar. När vi kom till Uppsala C stod expresståget, Ostkusten, och väntade på oss. Bubben hade fixat det.

Jag skulle vilja se den som idag kan fixa så tåget står och väntar på ett gäng cykelungdomar med cyklar. 1971 inhandlade sedan klubben en helt ny modern röd och vit klubbuss, som vi kallade Bettan. Denna buss gick över 40000 mil. Mer om Bettan kommer i en annan historia.

På bilden Tomas Näselius och Larsa Norén 1964. Så här satt vi i träkuren som var inköpt av klubben Söråkers CA. 

 Text: Anders Nyström