OS-medaljören en riktig kämpe - svåra bilolyckan stoppade karriären

”Han gav aldrig upp”

Sven Hamrin vann cykelsportens ”Blå band”, SM 18-milen 1964 i Skoghall på pyspunka och tog OS-brons i lagtempo i Tokyo samma år tillsammans med tre av Fåglumbröderna; Gösta, Sture och Erik.

-Sven var en envis rackare, minns Erik Pettersson, en av de legendariska fåglumbröderna.

 

HCK har av anhöriga fått ta hand om Sven Hamrins personliga bildarkiv. Och självklart vill vi att fler ska ta del av den.

Sven kommer snart att uppmärksammas i en kommande bok om legendariska idrottare i Västernorrland. Ni kan redan nu läsa kapitlet ”Han som aldrig gav upp”.

Det går många historier om Sven Hamrins framfart i cykelsadeln. Många återberättade av min far Bubben som var hans mentor och tränare under flera år.

En av dem utspelades i Marocko under mars månad 1964. Det tre veckor långa etapploppet räknades som ett av världens tuffaste för amatörcyklister. Redan på den andra etappen vurpade Sven på den knaggliga oljegrusvägen som byggdes av de allierades styrkor under andra världskriget.

Han hoppade upp på cykeln och tog sig till etappmålet där han syddes ihop med 42 stygn. Det var aldrig tal om att ge upp, inget fick störa OS-drömmen.

Sven lyftes på cykeln dagen därpå, fullföljde loppet och tog sig till slutmålet i Casablanca där det sista stygnet togs bort.

Den bragden lade grunden till Sven Hamrins bästa säsong med OS-bronset och mottagningen på torget vid hemkomsten. Från Japan till Härnösand inför storpublik en kall lördagskväll i oktober.

Sven Hamrin växte upp under enkla förhållanden i Nyland, någon mil utanför Härnösand. En kompis tog med honom till en nybörjartävling i mitten av 1950-talet.

-En blyg kille som mest tittade ner i backen, men jag såg att det fanns något extra i honom. Han hade fågellungor som Sixten Jernberg. Det innebär bra syreupptagning och dessutom en familj som jobbat hårt i generationer, så det fanns också bra genetik, har Bubben Thelberg berättat.

Karriären i cykelsadeln tog snabbt fart. De första segrarna kom 1956 i debutantklassen (15-16 år) och åren efter fortsatte framgångarna. 1960 arrangerade moderföreningen svenska mästerskap i Härnösand. I juniorernas tempolopp över en mil tog Sven bronset, endast 20 sekunder från guldet,

Som andraårsjunior satte han färg på hemmatävlingen Öbacka TT med svenska senioreliten på plats inför storpublik. Sven vann ett av spurtprisen och gick loss med landslagskillarna Hasse Ekman och Rune Westman. Men oturen grinade honom i ansiktet. Han fick punktering och satsade hårt att gå ikapp med en ny cykel men fångades upp av huvudklungan.

1962 blev Sven Hamrin dubbel norrländsk mästare och året efter var det dags för landslagsdebut i klassiska 6-dagars.

Dagens Nyheter uppmärksammade Sven. Det utländska motståndet var hårt och de hade gaddat ihop sig för att stoppa alla svenska stötar. Sven Hamrin var en av dem som offrade sig mest med att vara aktiv i utbrytningar, men fick inte mycket ut av sitt slit. Men den sega norrlänningen visade fighterhjärta.

Sven var så trött i mål att han knappt kunde stå på egna ben.

”Några sådana duster till och du lyckas. Det är rätta vägen att bli en stor cyklist. Är det någon som ska en tapperhetsmedalj så är det Sven Hamrin, kämpen från Härnösand”, skrev DN:s sportchef Sven Pe Johansson i sin krönika efter etappmålet i Falun.

1964 blev Sven Hamrin mest framgångsrika år. Konkurrensen i svensk cykel var av yttersta världselit med bröderna Fåglum som stora affischnamn.

Sven vann två uttagningslopp inför OS i Japan innan SM-loppet ute på Hammarön i Skoghall. Jag som åttaåring följde loppet i direktsänd radio. Stort på den tiden med Lars-Gunnar Björklund som referent.

Det var amerikansk uttagning. Vinnaren av SM-loppet skulle få en direktbiljett till OS. Loppet blev dramatiskt där Sven visade taktisk kyla och utnyttjade rivaliteten mellan Fåglumbröderna (tävlade på märket Svalan) och crescent/monarkåkarna. Sven gick loss solo fyra kilometer före mål och höll ända in i mål.  Oenigheten mellan lagen gjorde att jakten på den flyende Härnösandsåkaren kom igång för sent. Det visade sig att han skar mållinjen med pyspunka och den jagade klungan 25 meter bakom. När han intervjuades var bakdäcket helt tomt.

Inför OS i Tokyo stod fjärdeplatsen i lagtempolaget mellan Sven Hamrin och Bengt Jansson från Uppsala. OS-lägret genomfördes på hemmaplan i Vårgårda. Utspisning och boende skedde hemma hos familjen Petersson i Fåglum.

- Första passet testade vi Bengt, han blev avhängd redan efter några kilometer vid matvaruaffären inne i Vårgårda, berättar Erik.

- Men Sven bet sig fast på rullen och efter fyra dar gick han runt vilket är viktigt i lagtempo. Han var en envis rackare, berättar Erik.

Sven pysslades om av min far, var som storebror i vår familj. Minns doften från liniment under den dagliga massagen i vardagsrummet på Säbråvägen 55 veckorna innan avresan till Tokyo. Träningen bestod av långa cykelpass. Upp mot sex timmar väl påpälsad för regn och oktoberkyla, ofta längs E4 ner till Sundsvall, men även stentuffa backintervaller upp mot Vårdkasberget. OS avgjordes sent det året och den svenska tävlingssäsongen av redan slut så det gällde att bibehålla formen,

Lagtempot över 100 kilometer avgjordes på regnhala och slingriga vägar i Hachioj, Det var Sverige första OS-medalj i cykel på 32 år, endast minuten från guldet. Ett tag ledde Sverige. Resterande deltagare i lagtempo-laget bestod enbart av bröderna Fåglum (Gösta, Sture och Erik).

Samma dag tog en annan västernorrlänning medalj. Pelle Svensson erövrade silvret trots att han aldrig förlorade en match.

När Sven kom hem till Härnösand hyllades han inför en tusenhövdad publik på Stora Torget.

Men cykelkarriären stoppades brutalt. Sven utbildade sig till driftmaskinist men några lediga jobb fanns inte i hemstaden. Säsongen 1966 värvades Sven, 25 år gammal, till hårdsatsande Skoghalls cykelklubb som fixat jobb hos fabriken på ön.

På hemväg från en tävling i Norge skadades han svårt i en frontalkrock. I bilen färdades fem personer. Sven var den ende som överlevade. Han låg medvetslös i 40 dygn med samma typ av skador med fettembolit (blodproppar) i blodet som racerföraren Ronnie Peterson. På något mirakulöst sätt kunde Sven sex månader senare sätta sig i sin nyinköpta Opel och själv köra från ortopedisjukhuset Vanföreanstalten i Härnösand. Enligt läkarna var det hans starka fysik som räddade honom.

Med en specialbyggd cykelsko (höger ben kortades sju centimeter i olyckan) kunde han göra comeback på distriktsmästerskapen i Forsmo, 1971. En händelse som fick stort medialt utrymme med TV och kvällstidningar på plats. Trots sitt handikapp efter olyckan lyckades Sven ta lagmedalj på veteran-SM H-40-klassen på 1980-talet.

Sven körde även två VM: Albertville (1964) och San Sebastian (1965).

Han hade glimten i ögat och var en kämpe i hela sitt liv. Efter en kortare sjukdom avled han stilla den 25 januari 2018, 75 år gammal i sitt äldreboende i Härnösand.

Bilderna från Svan Hamrins aktiva tid förvaltas av Härnösands cykelklubb som gåva från släktingarna.

Text: Ola Thelberg

Sven Hamrin skär mållinjen som svensk mästare på pyspunka. Foto:Privat

 Här är det svenska lagtempolaget inför landskampen mot Danmark i Helsingborg under OS-året. Sverige vann i utklassningsstil och körde 10 mil på 1,56,30 med snittfarten 52 km/tim (inofficiellt världsrekord). Med dåtidens cyklar utan modern aerodynamik. Tiden godkändes aldrig eftersom sträckan kördes enkelväg utan vändpunkt. Foto SCF

Sven Hamrin (t.v) tillsammans med Fåglumbröderna Sture, Gösta och Erik efter målgången i det regniga OS-loppet i Tokyo. Foto: Fåglummuseet

 

 

 

Sven Hamrin mot passagen över Grossglockner på Europas högsta bilväg under Österrike runt 1963. Passet Hochtor ligger på 2 504 meters höjd. Foto:Privat

 

Sven Hamrin i ledning i hemmatävlingen Öbacka TT, 1966. Bröderna Sture och Erik Fåglum ligger på rullen. Foto:Kjell Jonsson Västernorrlands Allehanda

Sven Hamrin var attackcyklist, det fick bära eller brista. Här leder han en tvåmannautrbrytning i 19 mil under 6-dagars, 1963, mot etappmålet i Falun. Sven fick "hammaren" någon mil före mål och hamnade sist. Foto: Privat

 

Marocko runt -64 där Sven skadade sig svårt men visade vilken kämpe han var och blev känd för - han gav aldrig upp.

OS-loppet blev dramtiskt och ett tag var det guldläge för det svenska laget.

 

 OS-laget efter bronsloppet.

Sven rehabiliterades på Vanföreanstalten (nuvarande riksarkivet)  i Härnösand.