Min historia: Christina Vosveld
2022-09-14 i Allmänt
Prenumerera på nyheter
Du prenumererar nu på nyheter från Härnösands cykelklubb.
Vi har skickat ett bekräftelsemail till .
Prenumerera via:
RSS- Ren tillfällighet att det blev cykelsporten
Vår klubb har fostrat två av landets allra främsta damcyklister, Emma Johansson och Christina Vosveld. De ingår i ett spännande projekt som Västernorrlands IdrottsHistoriska Sällskap har startat.
Idrotten har i många fall varit ojämställd där män och deras verksamheter och prestationer på olika sätt prioriterats, värderats och erkänts i större utsträckning än kvinnors idrottsliga gärningar.
I detta projekt, som genomförs i samarbete med RF-SISU Västernorrland, Region Västernorrland, Mittuniversitetet, Västernorrlands Museum, Föreningsarkivet Västernorrland och länets kommuner, är målet att samla in berättelser, bilder och material från kvinnor som varit aktiva eller ledare inom idrotten i Västernorrland från 1940-talet fram till idag. och kvinnors villkor för idrott.
De insamlade berättelserna och övrigt material ska sammanställas till en bok och en utställning. Utställningen ska turnera runt i kommunerna och avslutas med en seminariedag på den Internationella Kvinnodagen den 8 mars 2023.
Exklusivt för klubben kan vi redan nu presentera Emmas och Christina egna ord.
Vi börjar med Vossan.
Christina Norén Vosveld hyllas efter sitt första SM-guld i Helsingborg -85.
"Det var en ren tillfällighet att det blev cykelsporten för mig. Jag växte upp i Gådeåby utanför Härnösand och Arosa i Schweiz, i en familj med mamma Gun-Britt som varit elitsimmare och pappa Cornelius, yrkesmusiker.
Idrotten och musiken kan man säga har präglat mitt liv. Pappa arbetade halvårsvis under vinterperioden som musiker på ett hotell. Det föll sig naturligt att jag började med alpina sporter. När vi återvände till Härnösand växlade jag till simsporten. Så höll det på i några år.
När jag var 17 år ville jag hitta en konditionskrävande sommaridrott. Såg en töntig amerikansk film om en kille som tävlingscyklade. Den väckte mitt intresse för sporten.
Min bortgångne pappa var holländare och där är cykelsporten mycket stor. I vår ladugård hängde en gammal landsvägsracer som pappa fått av en släkting. Efter några cykelturer var jag fast. En pappa till en av mina kompisar såg mig cyklande på E4 och tyckte att jag skulle gå med i klubben där jag blev väl mottagen av deras ledare.
Den första tävlingen var en mindre klubbtävling över en mil under hösten. Det gick jättebra och två veckor senare stod jag på startlinjen i en större tävling i Umeå. Fick rådet att ligga först i klungan för att minska risken för vurpor. Efter några mil var jag ensam i ledning och vann loppet.
Året efter blev det mer allvar och i SM-debuten -85 i Helsingborg vann jag tempoloppet. Minns att VM-tvåan Tullike Jahre kom fram och grattade mig och tyckte att det var jättekul att jag hade vunnit, trots att hon blivit slagen av en nybörjare.
Cykelkarriären fortsatte under tio år. Räknar ihop tio individuella SM-guld och några segrar i nordiska mästerskapens lagtempo samt solosegern i linjeloppet i Köpenhamn, -93, som resultatmässigt blev den bästa säsongen.
SM i Falun samma år minns jag starkt eftersom jag vann båda loppen. I linjeloppet var jag loss med Ramnästjejerna Marie Höljer och Elisabeth Westman som båda var sugna på att vinna. Det utnyttjade jag taktiskt och dessutom hade vi kvällen innan tränat hög utgångsfart i kurvan i infarten mot målrakan på Lugnets skidstadion. Fick en lucka som räckte till seger. Normalt skulle jag fått stryk i en spurt mot dem. Det var nog den skönaste känsla jag haft under en tävling.
Jag var i mitt livs form och kände att jag hade en bra chans i VM i Oslo några veckor senare. Men dagen innan linjeloppet hade jag feber. En förkylning som stoppade VM-starten.
Vi tränade ihop, tjejer och killar och där är likheterna stora med simningen och längdskidorna. Åkte alltid i vår klubbuss till tävlingarna, det skapade gemensamhet och trivsel. Lärde mig också övningsköra i den.
Det finns ett talesätt inom cykelsporten som säger att det finns många fler potentiella världsmästare som cyklar runt på standardcyklar än de som cyklar på tävlingscyklar.
För att förklara detta talesätt så fanns det en ganska erkänd holländsk tävlingscyklist, aktiv runt andra världskriget som var ute på en längre träningsrunda i ganska typiskt holländskt väder på grusväg. Efter ett tag så passerade han en postkille som cyklade på en mycket stabil, tung transportcykel. Killen hänger på, cyklisten ökar, killen hänger fortfarande på, cyklisten börjar ta i ordentligt men blir inte av med killen.
Efter några kilometer är cyklisten ganska irriterad och kör naturligtvis av vägen i en kurva vilket resulterar i att han kraschade cykeln. Vad gör postkillen? Jo, han tar både cyklisten och dennes cykel bakpå sin egen och transporterar på så sätt ekipaget tillbaka till stan.
Fem år senare står postkillen högst upp på VM-prispallen.
Vad jag gillar med denna historia är att den beskriver lite av den kulturen jag stött på under de åren jag var aktiv. Var du duktig på hojen så spelade det ingen roll vem man var.
Fördelen med cykelsporten är att det finns ganska stor marginal att hitta om man är duktig cyklist. Duktig behöver inte betyda att du alltid är bäst uppför utan cykling inehåller oerhört mycket taktik, vilket gör att just den fysiska kapaciteten inte alltid är avgörande.
Detta medförde för mig att jag under alla aktiva år kunnat träna med de som fanns på plats. I Spanien, Holland och Belgien så innebar det många och långa träningspass med många av de ledande proffscyklisterna från den tiden, speciellt under försäsongen i Spanien och vintersäsongen i Holland och Belgien.
Sporten var oerhört mansdominerad på många sätt. Jag har bara haft manliga tränare, lagledare, mekaniker, massörer, ordföranden, tävlingsledare, tävlingskommissarier och sponsorer. Dock hade vi faktiskt under en säsong en kvinnlig förbundskapten.
Det var vår klubb i Härnösand som motionerade om att det ska vara samma prispengar för killarna som tjejerna. Idag är läget ett helt annat. Framför allt på världsnivå med fasta löner, resultatbonusar och en organisation som börjar likna herrarnas.
Jag kom ihåg att vi på breddelitläger för ungdomarna, där vi i landslaget var ledare lyfte frågeställningen om manligt och kvinnligt, skillnader just i cykelsporten.
Vi delade in gruppen i killar och tjejer och det som kom fram, i båda grupperna, var att de var avundsjuka på varandras prisbord. Killarna hade bordet fullt med skiftnycklar, kransar, kedjor och smörjmedlet 5-56. Tjejerna fick lakan, serviser, bestick och skålar. Resultatet blev ett gemensamt bord.
Säsongen -94 blev min sista. Då hade jag påbörjat studierna på Gymnastik och idrottshögskolan i Stockholm och träffat min blivande man Fredrik. Är tacksam att jag kom in på GIH. Specialförbunden fick reserverade studieplatser och när jag kom in var det cykelförbundets tur. Mina betyg hade inte räckt till utan den möjligheten.
Efter examen har jag jobbat som lärare, i grundskolan och idag på gymnasiet, ett jobb jag stortrivs med. Är engagerad i simklubben där jag har varit ordförande och i cykelklubben där jag är revisor och hjälper till som tävlingssekreterare vid våra tävlingar.
Har tre barn som jag är mycket stolt över. De har prioriterat skolarbetet. En av sönerna satsade på simning och då blev det naturligt att jag engagerade mig i den sporten.
I min yrkesroll är det viktigt att skapa relationer med elever. Det handlar bland annat om att ta upp personliga erfarenheter från min idrottskarriär kopplade till ämnet vi pratar om. Då lyssnar eleverna.
En historia som jag brukar berätta. Vi hade en basketmatch på GIH. Fick bollen rakt i ansiktet och började blöda, gick på toa och spolade av mig. När jag kommer tillbaka hoppar jag in i matchen igen. Får bollen, studsar den och skjuter i väg ett skott och gör mål. Det blir knäpptyst, det visar sig att det varit sidbyte när jag var på toa. Jag hade gjort självmål. Tio år senare hade vi återträff på GIH och vi skulle berätta någon story från studietiden. Frågade om någon kom ihåg den händelsen, men ingen gjorde det. För mig var det den stora händelsen från den tiden."
Berättat för Ola Thelberg
Säsongen 1993 utsågs Christina Norén Vosveld till årets cyklist, här iklädd i den nordiska mästartröjan efter solosegern i Köpenhamn -93. Bilden prydde omslaget i Cykelkalendern. Foto: Privat
Vosveld arbetar idag som lärare på Härnösands gymnasium ett jobb som hon trivs med.